måndag 14 januari 2013

Lekkompisarna på besök idag!

Vet inte riktigt, i vilken ordning jag skall beta av alla bitarna från vardagen? Får väl varva lite, efter hur det känns. Eller efter hur jag tror att ni orkar med? Allt kan inte gå i enbart gråskala! Då börjar folk på att dra sig undan.. Besvärat skruva på sig.
Så därför narrar vi alla oss själva, att fortsätta framåt med livet och tillvaron. Vi vill ju synas ha det bra och trivas, eller hur? Gärna ha så pass många vänner, att vi kan tacka nej till en inbjudan.

Det känns skönt, att få vara barnslig och naiv ibland! Återväcka den där tiden, när allt handlade om vad som skulle lekas? Och  möjligen med vem. Vem bestämmer idag?
Jag nämnde att jag byggt cyklar tidigt, men de får vänta ett tag till! Nu vill jag prata om radiostyrda småbilar. Kanske om elektriska bilbanor också? Minnas den där utom-kroppsliga känslan, då man plötsligt befinner sig bakom vindrutan, på den leksaksbil som förs fram där på avstånd! Förmågan att snabbt spegelvända tänket, efter vilken riktning som bilen momentant körs i.. Det är "nästan som på riktigt!"  Kan se knä-nigningarna fortfarande, fast nu när grannarna spelar Wii mitt emot! Kroppsrörelser som annars kommer spontant, bara för den starka inlevelsen i stunden. Skönt befriande..

Vi är nu tillbaka på tidigt 80-tal. Jag går i mellanstadiet, och är inte längre ngt. litet barn, men inte heller lika stor som tonåringarna! En brytpunkt, då man inte hör hemma just någonstans? Fick inte göra det man ville, och ville inte göra det man varit hänvisad till..
Radiohandlar´ns son och jag, ordnade med disko-utrustningen till skoldanser. Jag var först bland mina jämnåriga, med "the moonwalk" i korridoren! Räckte för att imponera, på sporthandlarens snygga och alltid välklädda dotter..
Egna el-experiment på kammaren, kom senare att bli repeterade och förklarade på fysiklektionerna i högstadiet! Det var så dumförklarad man blev som barn.. Kroppen var sig inte lik, känslorna bortom kontroll. Det gavs inte nog intellektuell stimulans i skolan. -Blev tvunget att skapa spänning på egen hand!

Jag hade blivit ett så kallat nyckelbarn, som nio-åring. Pappa ansåg då plötsligt, att mamma visst skulle ut och arbeta igen. (Varför han inte insåg det från början?) Dra ihop till hans ständiga bil-amorteringar, efter dåliga bilköp! Konstigt hur inget blev över åt henne någonsin. Hon var låst till hemmet. Utan frihet, egna vänner eller ens en cykel. Han hölls ute på byn, med egna intressen och kompisar.
Ändå lyckades hon smussla undan en del åt oss barn ibland! Till hans stora förtret. :D Han tömde våra små sparkonton, och hon lappade igen hålen.

Är så många leksakskataloger, som jag läst sönder! "Skulle jag vilja ha en sådan? Ja-ah!" Därifrån kunde jag leka mig in i varje funktion och tillämpning, hos fordonen som visades. Ett litet, ännu knubbigt (!) barn, som med livliga gester åskådliggjorde finesserna hos en traktorgrävare.. Fantasin räddade många ensamstunder. Jag får äta upp det än! :D

Sista (nåja..) katalogen som bläddrades, var nog en Hobbex? De hade nyss fått in Tamiya "Wild Willy". Det var alltså en radiostyrd karikatyr-modell, av Willys krigsjeep från andra världskriget. Stora skoveldäck, och med förmågan att köras på bakhjulen!! En riktig stuntbil.. "Stunt" var något bra. Stuntman... Just när tidningen 4Wheel Drive lanserats, och andras familjer träffades för att köra i gyttjan. Tänk att själv kunna köra på bakhjulen i leran! Som Håkan "Karla" Karlkvist..
Jag stod som klistrad, framför leksaksbutikens reklamvideos. Det var väl så nära man skulle ha råd att komma?
Mamma såg det där. Tänkte att kanske kunde en sådan byggsats föra mig och pappa närmare varandra? Ett gemensamt projekt, hemma. En avkoppling från skolmobbingen. Ge andra minnen, än känslan av sängens ribb-botten som slog emot en liten ryggrad. Eller gruvsamheten inför varje middag, med enbart honom hemma. -Vad skall det nu bråkas om?

Minns att hon och jag tittade på den stora byggsats-lådan, inne på Lekbiten. Det var en stor, stilig låda! :)  -Usch, det här är jobbigt, känner jag nu..

 Så fick jag i alla fall ett sådant paket, efter två års väntan. Det hade inte räckt till radiostyrning, batteri eller laddare. Men  det var ändå en oväntad början! Resten kunde vi nog hjälpas åt med.. Spara flitpengar, samla burkar, (och sälja några renoverade cyklar på skolgården).


Det blev inte så mycket utav ett gemensamt projekt. Ritningen var tydligen för knepig, eller tålamodskrävande? Jag satte ihop bilen själv, ostört! Sydde nytt reservhjul i skinn, efter första överstegringen borta på industritomten.. Gjorde fungerande backspeglar, och hängde på riktig guldkedja á la A-team!

Minns ändå just denna bil, som en väldigt rolig och så storslagen present från mamma!  Vet inte hur mycket, som hon undvarade för egen del? I form av egna kläder, nya gardiner och så.
En rik och förutseende pappa, hade köpt två sådana bilar då! Om inte för att leka tillsammans i potatislandet, så åtminstone för att göra vinst på den en vacker dag..   Oöppnad kartong, gick nyss för 34.000 kr!

  För något år sedan, förverkligade jag (efter påtryckningar från en av de besökande kompisarna idag) en annan dröm från den tiden. Ni vet, de stora killarna körde ju med metanol! Stod där och drog i en läder-rem, tills fingrarna blödde. Mycket mera kraft, högre hastigheter, riktiga avgaser, känsliga glödstift och massor med oljud... En sådan skulle det bli, när man själv blev stor. Numera är förbrännings-motorer gammal teknik, och ersatt med snabbare borstlösa el-motorer. Det spelar ingen roll! Metanol var på riktigt, då. Det som de stora pojkarna hade!

Mot bättre vetande, köptes det alltså hem en Kyosho Inferno MP6, från 1998. Hopplös att finna reservdelar till. Den renoverades upp och trimmades med större motor, nya däck, fräscha kullager, täta dämpare,

samt försågs med hemma-lackad ny kaross.   rsb.se
Ännu ses försök till ockerpriser på Blocket. MP6 i nyskick: 5900kr! (Mycket billigare att köpa ny bil från England!) Ett eget, barnsligt vuxenprojekt, att stundvis glädjas åt med polare! Mera hanterbart, än de tyngre motor- och växellåds-bytena på mina gamla V4:or.
Nästan på riktigt ändå. Roligt att ha ngt. att lackera ibland!



Så mycket gemensamt projekt, blev det inte nu heller. Fäderna har fortfarande inte tid, att komma ned på backen tillsammans med sina små. Det är en sådan förlust.. När vi nu själva vet, hur det en gång kändes.
-Strax efter allt kärleksdravel, med stora blommiga skjortkragar, frigörelser, trumpet-byxben och lurviga helskägg. Inte blev det så gosigt familjärt för det?
Källsorterade generationer! Var och en väntande i sitt fack, på att åter komma till användning?

Lovade halvt om halvt i början här, att surra bilbana också. Är väl bäst att jag slänger in ett par bilder, på vad jag brukar montera upp ngn. gång varje år.


-Också minnen från 80-talet. "Tyco, världens snabbaste bilbana."  De reklamfilmer som riktade sig till barn då, var så effektiva barnpassare under handelsrundorna. He-Man! Krigsleksaker, blandat med avkönade Barbie-ideal.
Där stod vi "smågrabbar" (Ja det här var ju kanske ngt. år tidigare då.) fängslade, och fantiserade ihop. Kommenterade vilka av bilarna vi skulle komma att ha. Någon gång.. Helst en flygande svart Trans Am, med nattbelysning och guld-örn. (Inte för att jag fick vara uppe om nätterna!) Samma som på bio-affisherna.


Nu har jag alltså åter plockat fram min Tyco-låda.

Har kompletterat från Tradera, så att vi inte blir utan delar när gamlingarna träffas.

För det där med "försiktig", är precis lika tråkigt fortfarande!

-Någon TransAm med nattljus, det har jag dock inte än..






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar