Redan som sexåring var jag på det klara med att djuren pratar. Dess värre omgavs jag av naiva fröknar, som slätade över 70-talets oljekatastrofer med att havet är djupt och som menade att djur saknar språk. Att man inte kan tala utan ordlista.
Bara för att dessa 20-talets reliker inte kunde hindi flytande, gör det inte indierna mindre kommunikativa? På samma sätt som det inte hindrar fåglarna från att prata mat, faror och revir. I flockar om 40 hundar råder ingen tvekan om vad som gäller eller är på väg att ske. En jojk kan förstås, utan ord. Skogsfågeln blir utfryst av stadspippin, p.g.a. dialekt.
Gång på gång lyfts nu forskningsresultaten fram, som visar olika djurarters förmåga till inlärning, kommunikation och interagerande med andra raser. Det är en skam, att staten i århundraden fått tvinga på elever förtryckande idéer! Rasbiologi, religion, kultur, politik, språk och kost-cirklar. Låt det få finnas variation och uppmuntran bland den inhemska befolkningen! Istället för att enbart gynna andras befolkningar. Konst är skapande och bör så få vara. Istället för att kopiera gamla ideal. Musik är ett sätt att uttrycka sig, inte slaviskt följa högdragna flugskitar. Lägg tiden på att verkligen förklara matematiken, innan ungarna skall stressa igenom vecko-ackord på miniräknaren. Morfar kunde räkna ut derivator på papper. Jag har inte ens fått genvägarna i multiplikation.
Så nästa gång talgoxen sjunger sin glädjefyllda drill, förstå att ditt fönsterkitt smakat gott och snart är försvunnet! Det har de Fukushima-strålade japanerna nu förklarat. Allt medan vi ännu funderar varför havsbottnarna och fisket dör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar