tisdag 3 maj 2016

En man som heter ...

Det är tydligt att jag inte är helt oberörd. Ibland tar kroppen över kommandot! Som när jag packade upp mina leksaker på kattvinden, och en orange liten container-lastbil öppnade upp gråten i halsen.. Det bara vred om. Helt oförberedd, så brast fördämningen.

Det har gått några år sedan dess. Igår var det dags igen. Trodde att jag satt mig framför en svensk version på Griniga gubbar, 1&2. Det var det inte! Det var en film om mig. Välgjord sådan.

Verkligen ingen komedi, oavsett hur svart humor man öst på med. Det är möjligt att filmen kommer att få en bu/bä-uppdelning, precis som "Döda poeters sällskap" klöv gymnasieklasser i pojk- och flick-lag. Ena halvan fattade, och höjde självmords-statistiken.

Egentligen var jag på väg till stug-ensamheten, men jag kom ingenstans. Jag har fortfarande tårar i ögonen. Livet sket sig, det bara är så. Då får sned-huvudena komma med sina inlästa råd: "Skaffa en kompis!" ( -Skaffa en hjärna?)

Om du har tid och inte är på väg till sammanbrott redan, unna dig några dagar med "En man som heter Ove". Snacka inte sönder den. Se den! Smält den grundligt.

När du är klar, välj "Will Hunting", "Ondskan" och "Döda poeters sällskap". Verkligheter det med.