Vi läser om det sörländska dödsgruset, som åter drabbat intet ont anande pendlare längs cykel-banorna. De menande kommentarerna, till mig som renoverat cykel sedan barnsben. Ja, nu är tid att jobba gratis igen! Att ta hand om de stackars hojar, som tagits för givna under flera år och lämnats åt förfall. Det går väl fort, att jag servar dem?
Gurras dubbelgångare? |
Jag har lite roligt åt den osynliga vänskap, som visats under lång tid. Man håller på "banden", precis när de behövs. Sedan blir det åter "trådlöst"! Med tiden formas vi att bli likadana själva. Vänner skall utnyttjas, något mer har vi inte plats för.
Tog mig i kragen häromdagen, då jag stolpade över till en ensam granne. Han har varit borta ett längre tag, efter dödsfall i familjen. När det nu lyste i fönstren igen, kände jag mig tvungen att finnas till. Det var värt varenda minut! Så uppskattat var besöket.. Oväntat, utan krav och väl behövt. Det där att någon frivilligt alls tänker på en. Innan man själv tagit kontakt, och mötts av ännu ett "Jag skulle nog.... men...".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar