Putsat kulorna inför jul?

Sprid lite glädje i familjen!

(Humoresk för Karlshamns Allehanda.) 1900-12-06
Det finns många menniskor, som hafva putsat sin cykel en gång. Jag vet det.
Det finns ingen menniska, som har putsat sin cykel mer än en gång. Jag vet det.
Jag menar med "putsa" att skrufva i sönder cykeln till flera colly, inclusive att "taga" fram kulorna.
Jag har länge vetat många menniskor efteråt skrifvit om sina putsningar, men hvarför de ha gjort det, kom jag inte underfund med förrän i går. Jag putsade min cykel i går.

Alltså, oerfarna läsare, du har ännu icke putsat din cykel, d. v. s. du har ingen. Om hade någon cykel, så hade du också putsat den, ty i och med detsamma du har skaffat din cykel, så har du också fått en okuflig passion att putsa den. Jag vet det.
Du vill veta huru det kommer att gå till, jag ser det på dina ögon.
Jag vill endast bedja dig att icke afbryta mig för att säga emot, ty jag vet hur det kommer att gå till.
Du har hört sägas, att det lär finnas en del små kulor i cykeln, och redan från början känner du en stilla trånad efter dem. Du beherskar dig emellertid.
Du ser obeskrifligt sakkunnig ut, du tror att ingen förstår saken så bra som du.
Du blänger på närmaste skruf, tager din skrufnyckel och så skrufvar du. D. v. s. du försöker att skrufva.
Du har hört af en f. d. cykelputsare på hvilket håll du helst bör skrufva, men du är icke riktigt säker på, om det bör vara åt höger eller venster.
Du är emellertid nog förståndig att försöka med ett håll i sender.
Jag vet inte precis hur längde du "skrufvar", men jag vet, att om der möjligen fins någon medmenniska i samma rum, så bör han inte vara för säker på att inte din skrufnyckel gör ett visst "intryck" på honom.
Plötsligen ler du öfverlägset och sjelfbelåtet: Du har fått en idé.

Du tager din oljekanna och öfvergjuter skrufven med olja för att tina upp gängorna. Du tager din skrufnyckel på nytt.

Nu sitter skrufven helt lös, men det vet du förstås inte. Du klämmer i med stor kraft. Jag vet hur du håller dina fingrar i förhållande till en del skarpa kanter, jag vet ungefär hur många hekto finger du afstår åt de skarpa kanterna, jag vet om ditt småleende försvinner, men jag talar icke om det.
Nu får du emellertid nytt mod, ty du varseblifver innanför en större skruf dina små kulor. Nå!
Du säger till dig sjelf: "Nu tager jag först och skrufvar loss denna skruf, och sedan plockar jag ut de små kulorna, en och en och lägger dem på bordet."
Du skrufvar loss skrufven och sedan letar du på ditt golf efter de små kulorna. Jo, jag vet det.
Du plockar upp dem, naturligtvis "allesamman", "hvarenda en".
När du har putsat dem, så skall du lägga in dem igen. Du undrar, hur de kunde komma ut. Det är något som du inte kan förstå. Men plötsligt framkastar du skämtsamt, att du är din tids störste idiot.
Ha, ha, ha! att du inte tänkte på det förrän nu.
Du gnor på med "det" en stund och så ångrar du det der om idioten.

En qvart derefter är "klabbet" hos din reparatör. Du bjuder en viss f. d. cykelputsare på en whiskygrogg, så fort han tvättat sig, du går ett par steg, men rätt som det är, så tyckes du ändra åsigt, ty du lägger dig raklång, utan fjesk på ditt golf. Du hade råkat trampa på ett par små kulor. Du tittar på dem. De äro förvillande lika "alla", hvarenda en.
Jag vet det.
Cyrak.