Varför skulle jag födas?

Det behövs allt mindre, för att påminna mig om allt som uteblev. Det är ingen annan som behöver ta min förlust, för att jag försvann i bakgrunden.
Det fanns så många trasiga bitar redan. Måste tänka på dem. Akta prinsessan.

Jag ville aldrig till bråkis, med tio påföljande år av mobbing. Jag ville inte behöva vara i trettiotalet, när jag börjat få lite eget begåvat umgänge. Jag längtade inte precis till middagarna. Jag ville inte in i kyrkan, och le med mobbarna. Religionsfrihet existerar inte bland inaveln. Fel post dömer till undergång.
Det hade varit fint, om jag gjorts redo för livet och kunnat bo på egen hand. Utan att ta ställning för att andra vill. Istället för att hållas på plats ekonomiskt. Det hade kunnat ge ett kontaktnät och en identitet, som ingen snabbt sedan ryckt undan. Det hade varit jag.

Istället var det locket på, bära hemligheterna och stelna i kroppen. Enda känslan av liv, var till slut bortom 90km/h. Ständigt ekonomisk, på cykel. Ensam i ett falsarium. Dockhus.

Ohälsan fick jag, som en bieffekt. Den är kvar, och lär inte avta. Illusionerna har släckts, utgångsdatum passerats och glädjen är svag. Ibland riktigt svag. Jag kan få ett kort rus, när hunden får utlopp för sitt. Båda hjulen har mist underlaget. Sedan tar kroppen över sinnet igen. Äldre, stummare. Utsiktslös.

Någon annan får snart sno åt sig det samlade. De kommer säkert på en historia, om hur mycket kul vi har haft gemensamt.  I den har jag förmodligen haft samma hund, i 25 år! Vad var det den hette?

Vad var det Signar Nordin såg vid skyttet, som ingen annan brytt sig om? Felfritt, laddat. Nu först anar jag, varför jag tidigare föreslogs läsa Doktor Glas. Också en iakttagelse.