Onödig

Femtonde juli noterar vi 31 plusgrader i skuggan och 28 grader nere i hallen! Brandliljorna ser ut att kunna följas åt, med sin färgprakt! Gräsmattorna har börjat knastra, men jag klipper ändå undan en del av vitklövern. Nivå tre borde fungera?

Så här varma dagar får jag inte vara ensam på badstranden. Jag förstår varför några byggt sig partyflottar! Micke har riktigt fina aluminiumpontoner på sin lättdrivna.

Trots att jag sitter fast i samma kravfälla, som jag var i under barndomen, lyckas jag åtminstone fuskbättra lite runt fönstren nere. Jag hade behövt ha några som faktiskt valt att vara med mig och ännu har kvar sin motor. Men sådana har aldrigt dugt i dockhemmet. 

Jag har snålat ihop till ett eget hus, och i det får jag (53) inte vara uppe sent och inte heller sova! Det är inte längre hot med klädgalgar eller ekonomiskt, med indraget boende. TV-utbudet begränsas. Dagar startar sent och avbryts för en massa omstarter. Försök hålla ångan uppe i det? Utan arbetsytor. Nä, det är inget problem. Det är tradition i släkten. Vem fan vill att barn blir lyckliga och skaffar sig sociala liv? Vi skall vara udda. Här rensas holken ur,  när allt tigits ihjäl. 

Det går alltid att simma ut långt och hoppas att man inte bottnar? Fet chans i den här sjön, som man lätt går över! Flugsnapparen fick i.a.f. ut sina, till att bli dugliga flugsnappare. Hitta sig en partner och flytta ihop. Det är det normala, om inget redan avskräckt.

Fönster i kök och allrum blir synbart lite trevligare ett tag, med vit färg emellan glasen. Linoljat var det redan innan. Fasaderna skriker fortsatt ut sitt behov. Andningen känns genast svårare. Jag kommer aldrig ur det här. Skiten bara tornar upp sig.

Reserven, efter släktens lilla prinsessa. Lyssnat på generationers negativa recensioner av släkt och yngre, bara för att få oönskat besök av ännu fler bittra gamlingar. Kunde de åtminstone minnas att de redan malt repriserna, till leda! Kom med något nytt, positivt och användbart! Istället för sensationslysten skadeglädje, ifall ogillade drabbas av något självupplevt.

Dåligt utvilad, var jag ändå tvungen att ta ut hunden på sina grusmil idag. Inte alls fräsch i kroppen och något oskärpt över vad som kunde dyka upp i vägen, klarade jag ändå av möten med älg, renar, huggorm settrar och diverse väg-"bulor"! Tyvärr uteblev de behövliga kickarna. Antar att någon liten endorfin ändå infann sig, men drunknade i tungsinnet. Jag har varit där förrut och då konstaterat: Det tar aldrig slut! Jag får inte avstånd nog, utan dras alltid tillbaka. Trots att det aldrig borde ha varit mitt ansvar. Inte mina val. Bara en väldigt effektiv styrning med känslor. Tig. Två syskon och samma slut. Mig kommer man inte ens ihåg. Det kan bli en kompensation, för rättvisan.. eller så var det bara en test-mall.

I morgon begravs fars-eländet. Jag är inte vidtalad. Jag kunde ha delat några kännbara minnen! Berättat hur en sängbotten känns, eller hur trappsteg låter inuti huvudet? Varför han hade märken efter barnhänder om sin hals. Varför maten aldrig lockade.. Nu blir det istället så fjäskigt, som teatern vill ha det. 🧚‍♀️😇 Gubbjäveln har förstört färdigt. Här är dött.