Försökte högläsa detta fina inlägg, men historien satte sig i halsen.. Rekommenderar ändå dig, att ge texten en ärlig chans i blåsten! Ola Nordebro har skrivit fler artiklar för VK, i ämnet mobbning.
"Den som blivit mobbad litar aldrig helt på omgivningen igen. Försiktigheten stannar kvar. Insikten om hur ensam det kan vara att hamna i underläge och hur lite vackra ord och värdegrunder kan betyda när det brakar loss. Att ha sett konflikträdda människor som kunde ha sagt ifrån, även vuxna i ansvarig ställning, titta bort är en erfarenhet man inte glömmer. Det är väl också ett slags skola. Man har sett hur världen fungerar i det lilla och blir aldrig överraskad igen av hur den fungerar i det stora.
Vanan att hålla sig intill en vägg för att inte blotta ryggen, att leta efter andra avsikter bakom ett leende, att läsa av ett rum för att se om det är säkert, att aldrig riktigt våga tro att vänligheten gäller dig — hundratusentals människor i vårt samhälle delar den.
Och det är ingen slump att extremt utåtriktade scenpersonligheter ofta vittnar om att de hade det tufft som unga och fortfarande kan vara introverta bakom kulisserna. Strålkastarna, konstnärskapet, framgången i offentligheten kan skydda och skapa nya regler, som sista chansen till frihet. Men även de får den där sekundsnabba skyggheten i blicken om du överraskar dem när rampljuset har släckts.
I förra veckan berättade VK på nyhetsplats om en ung flicka i Umeå som inför övergången till högstadiet riskerade att tvingas gå på samma skola som elever som på låg- och mellanstadiet utsatt henne för psykiskt och fysiskt våld. Flickans pappa, som gång på gång slog larm och såg till att dottern i sjätte klass fick byta skola, beskriver för VK hur han under de svåra åren upplevde en nonchalans från skolans sida. ”Det var”, säger han i reportaget, ”som att de inte riktigt brydde sig och tog mobbningen på allvar”.
Det är tyvärr ett mönster som gått igen i svensk skola under flera decennier. Exemplen är otaliga på hur de som blivit jagade och trakasserade inte fått gehör ens när de vädjat om hjälp och till slut tvingats byta skola medan förövarna fått gå kvar i triumf. Civilkuraget har inte funnits hos dem som hade haft makten att vidta åtgärder. Modet att investera vuxenvärldens prestige i solidaritet med offren har saknats.
Möjligheten att kunna välja bort en skola, att inte vara fångad i ett monopol som vänder dövörat till, har visserligen varit räddningen för många när skolledningar och beslutsfattare konsekvent valt att tona ned problemen och inte sällan börja misstänkliggöra offren och deras föräldrar för att slippa eget ansvar.
Men det förblir en av de stora skandalerna i svensk skola att de som mobbas så ofta tvingas bryta upp och fly, medan de som mobbar slipper konsekvenser. Det borde ju vara tvärtom.
Därför är det inte heller förvånande att begreppet ”mobbning” inte ingår inte i urvalskriterierna för skolplacering — just den lucka i regelverket som skulle ha kunnat tvinga flickan i VK:s reportage att på nytt hamna sida vid sida med sina plågoandar.
Det anses vara för svårt att på förhand sakligt och objektivt bedöma risken för mobbing. I ett annars så genomreglerat och detaljstyrt samhälle är det talande på vilka områden som det plötsligt inte går att vidta åtgärder eller formulera kriterier.
Nu verkar det, tack och lov, som om flickan i det här fallet inte ska behöva återvända till skolan där hon misshandlades. Citatet från henne, som återges i VK, svider i hjärtat, att hon hellre dör än att gå tillbaka dit. Med en pragmatisk inställning från de ansvariga går det att hitta en lösning ändå. Allt annat vore fruktansvärt.
Men hur stort är mörkertalet för liknande fall? Hur stort är lidandet i det tysta, fortfarande år 2025, i ett Sverige som aldrig verkar vilja erkänna hur det ser ut i skolkorridorer och på rastgårdar, för att inte tala om på nätets nya skolmiljöer.
Den här debatten har en lång historia. Jag minns själv hur skev diskussionen om mobbning var i Sverige på slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet. Då var det framför allt delar av vänstern som blev väldigt upprörda när förslag lades fram på att de som slog skulle tvingas byta skola i stället för de som blev slagna. Var inte det att förenkla en komplex, social situation där det kanske egentligen var mest synd om de som begick övergreppen? Ungefär så gick jargongen.
Det var en ganska vidrig trend på den tiden att vilja utmåla våldsverkarna i en skolkorridor som de verkliga offren och att stämpla dem som vill se hårda, konkreta åtgärder mot våldet som något slags reaktionärer. Med sån uppbackning från inflytelserika röster blev det naturligtvis lättare för skolansvariga att blunda för vad som pågick och relativisera skulden.
Vi som deltog i den debatten glömmer inte heller hur många det var i etablissemanget som himlade med ögonen och lät upprörda då krav ställdes på att åtgärder skulle utgå helt och hållet från offrens perspektiv. Att säga rakt ut att det var mest synd om eleven som blev misshandlad, inte dem som stod i ring runtomkring, betraktades på sina håll i det närmaste som vulgärt.
Det förblir faktiskt Jan Björklunds stora insats som politiker att han tidigt i sin karriär hjälpte till att vända på de perspektiven och lyfta upp mobbningen som ett av den svenska skolans värsta problem. För det var många länge tacksamma, rakt över de politiska gränserna, från höger till vänster. Även de som kanske inte höll med honom i annat när det gällde skolpolitiken, men visste, utifrån egna eller närståendes upplevelser, att han hade rätt om hur skolan allt för ofta svek våldsoffren.
Tio år senare var det inte längre salongsfähigt att offentligt ignorera mobbningsproblematiken. Men det skiftet tog tid och mötte motstånd. Och under ytan fanns gamla mönster kvar.
Fortfarande hör det till vardagen i många svenska skolor, offentliga som privata, att enskilda barn trakasseras grovt utan att vuxenvärlden tar det på riktigt allvar eller vidtar åtgärder som skyddar offren snarare än skolans, kommunens eller huvudmannens rykte. Sammanhangen och kontexterna kan skifta, men de föräldrar som slår larm gör det, inte alltid, men ofta förgäves.
Så får ständigt nya generationer lära sig hur lite det går att lita på att vuxenvärlden ska använda sin makt och sina regelverk för att skydda dem som befinner sig i underläge. Underskatta inte vad den bristen på tillit får för konsekvenser."
Ola Nordebo
