Långsamt farväl

Söndag sammanfattas i åskoväder, migränspyor och ljudet av en mammas konst-gjort lyckliga kvittranden med sin annars så baktalade dotter. För somliga är det gott nog.

När svansen på samma migrän möts av störiga radiosökningar, efter mammakanaler över hela huset, då känner man känslorna på riktigt. Samma individ flög i taket, för ett telefon-samtal till barn.

Jag kontaktar hundens uppfödare, för att ge honom ett sundare hem. Sedan tar vi gemensamt ett farväl, av Björnlandets nationalpark. Det blev laddat. Bitterljuvt, när vi på vägen hem kör ikapp och om en i piss-väder kränkt älg-ko. Precis vid infarten mot parken. Bron över den bäcken.

Uppfödaren, som varit med om djuphål förr, ringer nödsamtal för mig. Inte för att jag har något till övers för sådana automatrabblande sned-huvuden. De har sina studielån och resor de vill betala! Grannen föreslog dessutom en jourhavande pedofil, en sån där skenhelig statsminister-fru för samtal. Inte mycket hopp då.

Nä, strukturera bokslutet och kliv av! Dagen duger möjligen till att putsa ytan på gräset, efter att även konstnären intygat hur bra man är som husse. Bra räcker inte. Det har ändå inte gynnat mig som individ. Jag skulle helst inte ha funnits. Det har sagts och förklarats tydligt nog!

Tid för "projekt 1", att bli den skötsamma. Ta den tid som behövs. Jag städar innan.