Fick ett trevligt brev från Svenska Pipklubbens sekreterare idag. I korthet gillade han det jag återgett i ord, och önskade få ta med mitt brev i nästa nummer av RökRingar! Då flertalet av Er ännu inte är prenumeranter, vill jag få dela med mig här istället. Roligt när någon uttrycker uppskattning, för det man skrivit! 😉
"Hej! Jag heter Erik N., är 49 år och kommer ifrån Umeå. Sjukpensionerad naturvetare, med cykel-, hund-, bil- och fiske-intresse. Har mitt eget 50-års jubileum, den sommar som nu kommer. Varför det blivit pipa för mig, påminner mycket om andras historier.
Även jag har haft äldre släktingar.. Min morfar stoppade pipa i trettio år, så vi barnbarn hann räkna oförbrända tobaks-boss medan vi satt på hans välpressade byxknä om somrarna. Det var hans sätt att ta sig minuter på. Jag minns inte att han rökte? Han sög på en blästrad eller rustikerad Rhodesian, med metallband kring halsen. Den var min favorit, bland hans pipor. Så många övergångar i formen. Blankt och skrovlig intill varandra... fyrkantigt och runt. Det svarvade spåret.
I pipstället fanns även en stor "Sherlock Holmes-pipa", som vi hade vid utklädning.. (Vi hade faktiskt inte sönder den! ) Ändå märkligt att vi fick? Stoppade man in fingrarna i holken, blev de aldrig svarta. Piporna ersattes plötsligt en dag, av att den gyllene porslinsskålen alltid stod fylld med lösgodis.
Så här efteråt ser jag från fotografier, att även hans äldre bror samt sonen hade rotation på välskötta pipor. Morbror med klädsam schnurrbart och väst. De flesta möblerna av teak.
Nu har inte jag så mycket efter morfar. Mer än minnena, och en samekniv. Jag kan dock försöka återskapa de positiva stunderna, m.h.a. någon annans gamla "Tiger Brand"-ask, återfylld med en snäll och för omgivningen uthärdlig Mac Barren original choice. Första försöken gjordes med olika tobak-sorter, i en fruktansvärd Kina-pipa som aldrig hann bli bra. Den stank, den var trångborrad och den sprack... Sen såg jag ut som van Cleef med min snedborrade lilla Peterson-wannabe från Tjeckoslovakien? Eller inte.
Nu var jag dock bestämd, om att ge pipan en ärlig chans! Det lades en beställning på en Stanwell 183, strax innan Cigarrcenter lade igen. Det var mycket pipa, och en fin modell. En av Stanwells märkliga seriebenämningar: "Vintage". Danish design.. Någonstans föreslogs Anne Julie som formgivare? Jag har ingen aning. Rymlig är den hur som helst! Ett verkligt stress-ägg, för solstolen.
Nästa val föll på en begagnad 170 Rhodesian, efter en mall av Svend Bang. Diskuteras ofta om vad rhodesian/bulldog är, men namnet står stämplat i träet.. Sköna former och en bra långrökare. Tyvärr lite sned i munstycket, från tidigare. Men jag är inte heller perfekt, längre.
Försöker därefter att vinna hem en pipa om året, på auktioner. Det börjar bli svårare, att komma undan med gamla snittpriset. Intresset har ökat, från andra budgivare... På gott och ont. Förvånades plötsligt, när jag fick hem en 13 royal briar. Även den något rejälare i storlek. Får mig att tänka på Monty Phyton och en rosa klänning. -Han sitter med en dylik billiard, med sadelmunstycke.
Det rymdes snyggt tre pipor i en ask för pannlampa. Nu fylldes första asken, men intresset för fler pipor finns kvar. Så tur, att det behövts fler lysen för cyklingen! Dags att ropa hem en royal guard 95 (efter Sixten Ivarssons mall). Hem kom en välrökt regd.pipa som luktade hästladugård, föll itu och var helt brunoxiderad. Jag skapade mig bilder av hur någon farmare brukat stryka tummen mot träet... och satte igång med rengöringen. Bikarbonat och ättika, efter första utgrävningen. Följdes upp av båtpolish mot eboniten. Hade vi haft intresserade expediter i lokala tobaksaffären, skulle det ha köpts avsedda produkter, men nu fick detta fungera? Bättre än travkuponger och varmkorv åtminstone.
Mitt avtal med mig själv, gäller en pipa per år. Extra förargligt, när den ropas in redan i januari! Hur kan man låta bli att bara titta lite, på dem som sedan erbjuds? Så förförra året blev det en Venturi 51. Väldigt lik den senare jubileums-serien, till Paul Stanwells ära! Modellen är nu min minsta pipa, och mest "blingiga", pråliga. Fördelen är väl den låga vikten, ifall man vill få händerna fria. Inte så dumt!
Det här året går mot sitt slut, och jag hann få min årskvot fylld igen. Tidigt! Tror de flesta hade brännt sina pengar på julklappar? Jag fick en Bamboo till fyndpris, medan jag satt insnöad inåt land. Trähuvudet lite oaktsamt hanterat kring toppen, och våldsamt urkratsad med vad som tycks ha varit en rasp? Med min begränsade kunskap, har jag rengjort, glansat upp utsidan och försökt jämna ut insidan. Gnuggar holken mot min näsa emellanåt, för att bättra på utseendet. -Ger bättre resultat på pipan, än på mig!
Så långt min samling. Jag har många former kvar att pröva. Hur skulle det t.ex. vara att klamra sig fast vid ett horn, eller smaka på en mosad tomat? Låta dem få ta sin tid och fulla uppmärksamhet, medan kaffe eller whisky väntar ångande intill..
Ser fram emot många trevliga stunder, tillsammans med RökRingar!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar