Lillen, född 16/9 -12. Nu 11 kg tung!

Han, är som det nu hörs, en blandning av svensk lapphund och lapsk vallhund. 
Han är ur en kull på fyra syskon, två av vardera kön. Mamman bor här mitt emot. Både hon och pappan vallar renar.

Han var minst i sin kull, när han till sist fick dras ut baklänges.. Yngsta dottern i familjen klippte navelsträngen, då tiken var för trött.

Kan det bli ngt. av en sådan här liten parentes? Jo då! Han blev snabbt den som höll sig främst, och tog emot vid dörren. Vi fann varandra, så snart han fått upp sina blå. Ett tag lät det inte som att han var ledig, utan att det skulle bli en svart tik åt mig. Men han höll kontakten ändå!   Kärlek.  :)


Det är trevligt att hundfostran hunnit förändras så mycket, de senaste 15 åren! Glöm dominans och varg-tjat. Nu är vi en familj, där vi byter roller beroende på ålder och erfarenhet. Det pratas inte om straff och rang-klättring, utan om trygghet, samarbete och belöning.

Det här gick upp för mig, medan jag läste "Kontaktkontraktet" på hundcafé.  Visst.. Jag tror inte att jag klarat av att fostra min förre hanne på det sättet, från det att han kom som omplacering. Men tänket gjorde våra sista år väldigt mycket trevligare.


Nu har jag ett nytt litet "blad", fläckfritt och ofördärvat. Han har verkligen fått trygghet hela den första tiden, och snart börjar det bli dags för fler förväntningar på honom. Kilona och upptäckar-glädjen ökar. (Det där med torrfoder är dock trist!)

Jag är så glad, att jag träffade uppfödaren hans, den där sorgsna dagen. Annars hade han gått mig förbi.
En riktig liten solskenshistoria!