Jag skall rädda allmogen!

Det står nu klart för mig, att mycket av det som varit vår egentliga kultur, håller på att slås i bitar. Värdelöst. Retrogrupperna trängs kring de etablerade keramikverkstäderna, och är för fina för att alls röra vid folkhemmet. Det duger inte med den konst som 50-talets luffare målade, på utnötta kökstillbehör. Den konst som folket i byarna förstod och hade råd med, på en arbetarlön.

På sätt och vis upprepar sig historien. Jag är sjukpensionerad, på en deltids "kvinnosyssla". Mitt i jämlikhets-debatten, när vi skall ha råd att ta hand om alla. Det finns inte utrymme för de överpriser, som  lyckade tillfälligt lyxat till med.  På kastat husgeråd!
Jag kan rimligen inte komplettera mormors sönderslagna "Ribba" idag. När hon fick den, avskydde hon serien! För att den var så ful. Senaste nya, "poppig".  Inga romantiska rosor.. -Hon gav sig aldrig, utan diskade helt sonika bort alltihop. (Kolla gärna Tradera.)

CS, 1954. Vem var målaren?

Nej, jag får hålla mig till det som oekonomiska mäns hemmafruar sparade ihop till. Kalla det funkis och stilriktigt ändå. Inte fel! Sju sorters kakor ordnar vi. (Byt mönster i smördegs-spritsen!)
Där emellan blir det att hänga upp hemtamt, lokalproducerat från tiden. -Patinan kostar inget extra.

Det inhandlades även två realskoleböcker, för rättskrivning och språklära. De kunde ha varit min mammas!