Dö någon gång!

Planerade att väluppfostrat kika in hos mormor i dag. Som det nu känns, kommer hon snart att somna ifrån omgivningen. Saknar mening, ork och aptit. Hon har redan noterat hur hon släcker ned på övervåningen. Det är inte så dramatiskt, men trist oavsett. Så mycket som hon hade hade kunnat vara korrekt i, men vi räknades aldrig. Hon kommer aldrig att förstå vad skada hon gjort.

-Nä, det blir inget besök. Ledan tar över. Dags att verkligheten får hinna ikapp henne också!

Hon har aldrig funnits där.. Nej, det är inte riktigt normalt i vår familj. Hur sorteringen gick till, får jag nog aldrig veta. Min biologiske och främst psykiskt misshandlande ynkrygg till far, låtsades lägga tiden på andras vidriga ungar. Medan jag fick cykla till och från orienteringstävlingar själv. Farfar sköt sig tidigt, farmor med barn trakasserade min mamma hårt, morfar blandade ilsket ihop mig med min far (som han skrivit under för..) och mormor hade bara ögon för sig själv, min syrra "prinsessan" och lögn-skolade kusinerna. Så mycket för det vuxen-stödet! Tio år av skolmobbing (Lekis inräknat), medan lärarna tyst såg på. Väntade med spänning, på att jag skulle ge igen.. ovetande att jag alltid bar kniv.

Jag hade pliktskyldigt fina skolbetyg, var dessutom noggrant händig, och efter ett års träning hade jag besegrat delar av svenska landslaget i fäktning. Inget var värt något. En jaktledare ringde hem och förhörde sig, då han inte sett ngn. så laddad tidigare. Full pott på två askar, trots skadade lerduvor i skeet-vinkel. Duvor med tänkta ansikten på.

  
Och så tycker de att man skall bry sig? Tror inte det!
Ibland undrar jag däremot vad som blivit, om ngn. hade sett en? På riktigt. Ifall inte energin gått till annat.