Hädanefter bryr jag mig inte!

Jag försökte nå fram till den avlönade vuxenvärlden, i hopp om att göra vardagen mindre riskfylld. Det bet mig i arslet!
Istället för att anstränga sig, gjorde man en anmälan mot mig. Utan försök till dialog. Visst, jag var frustrerad när jag skrev. Men det stannade vid ord.
Någon annan hade agerat. -Vi ser det allt oftare i nyheterna!

I flera år har jag iakttagit och lotsat om småligister, som varit på glid. Inbrottstjuvar vid nio års ålder! Bortglömda. De minns mig än, när jag möter dem på praktik. Tackar för att jag fanns och lyssnade. Tipsen hjälpte.
Alla var de försummade, av den Mariehems skola de varit satta i.. Grannskolan som barn flyr från, p.g.a. mobbning och ouppfostrade "klasskompisar". Det är praxis, att flytta på de redan utsatta.
Jag grupp-mobbades genom hela skoltiden, utan att vuxna ingrep. Tyckte det var spännande, att se när jag skulle ge igen..Jag vet att det påverkat mig. Lärarungen, som upprepade gånger dunkade mitt huvud mot stengolvet.. medan hans far luktade efter mens-trosor i omklädnings-rummet.  Det var Scout-anda! Har skrivit mer under "mobbing", och mobbningen.

Man får inte berätta om hur illa det kan sluta, utan att någon utan livserfarenhet (?) tar det som hot? Jag vet vad verkligt hot är. Har varit utsatt för dem. Men man ville inte lära känna mig, innan man drog sin slutsats. Vårt familjära språkbruk platsar inte. Det är burdust. Ännu värre språk, när moder petade FALSK överläkare från NUS. Charmig utan utbildning. En verklig Makaron-Refat, med makt över oss sjuka. Kollegorna fattade noll..

Polis och socialtjänst besökte familjen under oss, för  "herdestunder" med mor och dotter. Vi skulle inte lyssna, när hund och spädbarn misshandlades! Det gjorde heller inget, att man brände mina leksaker och hotade mig med sopnedkastet. Vi tvingades flytta, från vår insats och friköpta havstomt! Liksom jag nu skall välja andra gångvägar.. när nacken sagt åt mig att bara ta lilla promenaden?

Det gjorde heller inget, att polis misshandlat unga som sökt rädda livet på min syster. Henne talade man glatt om för, att man kastat hennes förkolnade husdjur i containern. När de egentligen låg kvar vid var sin dörr.. ihjälgasade.
Förlåt, men hädanefter törs jag inte lägga mig i. Olyckor får ske. Gapar brunnarna kring skolan öppna, får de lov att sluka oskyldiga. Ruttna träd och icke förankrade rutschbanor får väl falla över de små nonchalerade liven..  Att jag varnat avlönade om riskmiljön, räknas inte mig till godo. De barrikaderade cykelbanorna pålar snart nog igenom någon stressad jobb-pendlare. Jag försökte få skola, kommun och polis engagerade... Skit var det värt! Jag får inte yttra mig, så att andra vaknar till. De förstår inte vad det är. Måste man göra något, när man har en titel? Lönen anger väl värdet på människan?
Så tokigt det har blivit, med låt-gå tänket. Tappar fyra kilo från undervikten! Hjärtklappning, svårt att andas och musklerna knyter sig.

Som trevlig hundägare, blir jag ansedd som en pedofil på jakt. Vill jag värna min hund från masspåhopp, beskrivs jag som aggressiv. Aldrig blev det bra.  (Får jag klappa matte? Metoo.) Corona-avstånd finns inte.
Vad hände med respekt för äldre, och att inte rusa fram till främmande hundar? Håll skolan fri från allergener, och stanna på skolgården under skoltid. Gång- och cykelbana skall gå att använda riskfritt av allmänheten. Utan obehag från elever, i form av oönskade tillmälen och äggade/ stenkastade fönster. Låter det så orimligt?

-Saknar "Vår man i droskan" Roger Broman , i SR Västerbotten.  Frispråkig på godkänt vis.