Hej då, mormor!

Vi fick en fin ceremoni, under solens positiva inflytande. Organisten som spelade så njutbart och varierat på kyrkorgeln, och själv rymde så mycket sångröst. Otrolig!
Sångerna som kusin Håkan framförde, var också varma och väldigt fina att få lyssna till. Lite extra så, då det hördes i rösten hur rörd han var. Lill-kusinen höll tacksamt igen på trycket i sitt blåsrör. Mormors dikt, framförd som vals.
Mellankusinen höll masken, tills det var dags för avsked vid kistan. Där brast fördämningen. Stora, trygga karlen.

Sammantaget, en fin dag! Varm, och värdig. (Bara Andreas som svartmålar Helen för att ha ätit upp "hans" mat, då han kommit för sent till hennes och Solveig´s middag. Sabbade följande dags mysiga planering.) Min egen syster orkade med ceremonin, och inget elände hann hända hennes hälsa längs vägen.

Så lycklig, att  vi fick prästen från morfars sida. Erik Holmlund gjorde talet personligt, och med äkta känsla. Hans morfar och min morfars mor var syskon, i en tid av hunger.

Jag har nu hämtat igen hunden, från sin mamma. Hon var glad att bli räddad! Ville gärna följa mig ensam ut. Det hade gått bra att ha honom. Yngsta dotterns föresats, att kunna gå snyggt med båda hundarna samtidigt, den får dock vänta några år. -Det är bra att ha målsättningar. :)

Nu blir det repris på gårdagens film-mat med D. Får sakna henne, till nästa helg igen. Hoppas att hon och hennes kompisar får en fin draghunds-vecka i Norrbotten!