20 år sedan folkmordet i Rwanda

Tiden går fort per individ. Även när inget ser ut att hända globalt!
Tjugo år, det är ungefär så lång tid Sydsudan har på sig att alls bilda en ekonomi, utifrån sina begränsade oljefyndigheter. Det har dock redan hunnit passera tjugo år, sedan vi förfasades över knivdåden i Rwanda. Påhejat av "fromma" ledare.  
1 Joh 5:19

Vad var det som startade dödandet i Rwanda?
En flygkrasch i Kigali den 6 april, då Rwandas och Burundis presidenter, som båda tillhörde hutu-stammen, omkom. (Hutu är generellt kortare och mer satta, än tutsie.)

The Observer ger en bakgrund till den religiösa situationen: ”På 1930-talet, när kyrkorna kämpade om att få kontroll över utbildningssystemet, gynnade katolikerna tutsi-aristokratin, medan protestanterna allierade sig med den förtryckta hutu-majoriteten. År 1959 grep hutu makten och kom snabbt att få katolikernas och protestanternas stöd. Det protestantiska stödet för hutu-majoriteten är fortfarande mycket starkt.”

När det gällde kyrkornas stöd åt ledare i första världskriget, sade brittiske brigadgeneralen Frank P. Crozier: ”De kristna kyrkorna är de bästa skapare av blodtörst vi äger, och vi gjorde flitigt bruk av dem.”  I det fallet, handlade det både om människor som respektfullt följde sin religiöse talesman, och om soldater som blint lydde sina ledare. Kraven på egen tankeförmåga, kommer först när det är för sent.

Även i Rwanda sprang präster ärenden åt politiska ledare.
National Catholic Reporter för 3 juni 1994: ”Striderna i den afrikanska nationen inbegriper ’ett regelrätt folkmord, som tyvärr även katoliker är ansvariga för’, sade påven.”
Enligt den franska tidningen Le Monde klagade en präst: ”De slaktar varandra och glömmer under tiden att de är bröder.” En annan rwandisk präst erkände: ”Kristna har dödats av andra kristna efter hundra års predikningar om kärlek och förlåtelse. Det har varit ett misslyckande.”
Le Monde frågade: ”Hur kan man låta bli att tänka på att tutsi och hutu, som ligger i krig med varandra i Burundi och Rwanda, undervisades av samma kristna missionärer och besökte samma kyrkor?”

På måndag kommer jag och D. att lyssna på ett tal, av Rwandas ambassadör.
Räknar med en stark upplevelse. D. har sina föräldrar kvar i Sydsudan, med krig i färskt minne. Pappan ombads stanna kvar vid sjukhuset, när USA kallade hem sina medborgare. Skottskadade behövde fortfarande vård.