Ibland kan vi behöva trängas in i obehag, för att riktigt fatta vad som är av värde. En möjlighet att komma i kontakt med sig själv, och få ord på saker. Spelar ingen roll, det som hänt förr, om man inte tar vara på nuet? (Eller hur man skall göra det begripligt..) Blir inte bättre, för att man sumpar allting. Säg 30-40 år framåt. Det är fortfarande en ganska lång tid! Varav halva torde vara bland samåriga som hunnit få pension och gjorts tillgängliga igen! Vi kan bilda kollektiv eller fara på gruppresor.. :)
Jag kommer inte att hinna med kärnfamilj, realistiskt sett. Men den biten blir allt mindre viktig, ju äldre omgivningen blir.. Många är färdiga med den! Kvar är de själva och tid. En del klarar inte av sysslolösheten, andra pallar inte ensamheten. Själv framstår man då som en Guru på området! :D På gott och ont. Tillvaron kan vara både go och fin!
Så plötsligt händer det något, som tvingar en att inse vad det är som känts så bra på sistone. Vill inte förlora det.
Det må vara frusna kvällar ute i grupp, utgångna sockhälar, missade måltider eller risken att göra bort sig totalt.. Jag vill ha det i min tillvaro! Där är inga större förändringar, sedan jag gick i mellanstadiet.. (Fast nu slipper jag i.o.f.s. klassen!)
Det går inte att hålla inne. Kramen fick bliii, lite längre och känslosammare än enbart artighets-lång. Så var det i alla fall tydlig-gjort! Det känns väldigt bra. Nu behöver vi inte fundera på var vi har varandra, utan kan ta reda på vad vi skall göra med den infon.. Det får ta sin tid. Det stora frågetecknet är uträtat❣️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar